Förlåta el inte?

I helgen så såg jag en snutt på Dr Phil och det handlade om personer som blivit utsatta för olika saker av närstående och hatade dem. Man skulle i alla fall förlåta dem man hatade för att kunna släppa taget om bitterheten och hatet.

Jag pratade med min mamma i dag och kom av någon anledning in på min pappa som nu mera är väldigt sjuk och har nog inte så många år kvar i livet. Han söker kontakt nu via mina "halv syskon" som jag inte heller har någonting med att göra förutom FB och vill att vi ska komma och hälsa på o.s.v men jag vägrar. Han träffade mig och min bror ( 6&3 år gammla) 2 lördagar efter skillsmässan och då hade han en ny kvinna med en dotter som vi fick träffa 2:a lördagen för att han skulle laga en transistorradio åt henne. Dottern kom springandes och kallade honom för pappa. MIN pappa!!! Så jag klappade till henne och efter det så såg vi inte till honom mer för än långt senare.

När jag var 11 år så hade vi tagit kort hos fotografen och jag och brorsan (mest jag ) ville skicka en mindre förstorning till pappa i Julklapp. Så det fick vi göra. Några dagar senare när jag kom hem från skolan så låg paketet i brevlådan, öppnat och igen tejpat igen. Han hade lämnat tillbaka det...han ville inte ha fotografiet på mig och min bror ( vet i dag att det var hon och att han inte visste om att det hade kommit) Jag var sååå jävla ledsen!!!
Sen så hörde vi ingenting för än nyårsdagen samma år som jag skulle fylla 16 år. Då hade han separerat från kärringen och undrade om jag behövde pengar el nått nu när jag skulle börja på gymnasiet o.s.v. Jag blev nyfiken och mamma följde med mig så att jag fick träffa honom och vi började sakta skapa en relation. Han skulle och fiska med min bror men dök aldrig upp o.s.v så sveken fortsatte.
Han träffade en kvinna som var 7 år äldre än mig och då var jag 19 år. De festade rätt mycket och denna kvinna blev gravid och jag fick en lille bror, men innan det så baktalade min egen pappa mig så jag tog mammas flick efternamn och vägrade heta som idioten till pappa. Sen så gick det en tid och vi blev sams, men jag bytte inte tillbaka namnet. Det hände en massa tragiska saker i deras liv så det blev jag som ställde upp och hjälpte dem. Det är så att det är jag som har försökt se till att vi hade en relation. Jag skriver hade för nu har vi ingen och kommer inte att få heller.
Han har hämtat ett av sina andra barn ( det första) hemma hos mig men inte orkat/vågat o.s.v komma in.
Han har aldrig ringt på en födelsedag varken min el mina barns och när jag gifte mig med barnens pappa så hade han/de tackat ja till inbjudan och till att komma. Men han dök aldrig upp så JAG ringde när vi kom till restaurangen där vi skulle ha middag och fest för att höa om det hade hänt någonting och får då veta att han inte kommer för att han måste med bilen på verkstan.Bilen var viktigare än min bröllopsdag!! Ytterligare ett svek och så har det hållt på. 
Men nu är gubben nästan död och det dåliga samvetet el nått gör sig kanske till känna, vad vet jag och nu vill han ha kontakt. Men jag vill inte!!!

Ska jag förlåta honom för att bli hel själv och för att inte föra arvet vidare till mina barn?
Men jag tänker inte på detta varje dag, men det hade varit trevligt med en pappa som hade funnits där och som man som vuxen i allafall kunnar ringa till och bett om råd, hjälp med olika saker el bara pratat med. Mina tjejer har heller ingen pappa att ringa till när de behöver......

Kram Susanne